Kåserier


Agneta Strandberg
2014-05-04

En grabb med glatt humör…
En busschaufför, en busschaufför, det är en grabb med glatt humör… och har han inget glatt humör så är det ingen busschaufför..
Ja så sjöng vi på 60-talet då vi åkte buss på skolresor bland annat.
Kom att tänka tillbaka på den där sången och på en annan busschaufför än den jag åkte med för någon månad sedan.
Den här bussen var försenad och det var kanske det som gjorde den här chauffören på ett ganska uruselt hetsigt humör. Jag brukar alltid säga hej först då jag kliver på bussen innan jag talar om vilket betalningssätt jag vill använda mig av och vart jag skall. Fick inget svar på mitt hej den här dagen. Bara ett djupt gutturalt ljud då han började knappa på sin betalningsterminal. Han behandlade alla på samma sätt under den fortsatta resan.

Så kom vi in i en stad och en ganska korpulent kille var på väg över en gatukorsning ”springande” framför bussen. Han stannade till i mitten av gatan då han blev osäker på om bussen skulle stanna för honom.

Busschauffören trampade på bromsen, viftade otåligt med högerarmen och fräste ganska högt MEN GÅ DÅ FÖR FAN! Nu tror jag inte att det hördes utanför bussen men väl till oss passagerare som satt på de närmaste sätena bakom chauffören.

Killen tog sats och sprang igen. Bussen stannade strax vid en busshållplats. Två personer klev på och så kommer den korpulenta killen svettig och andfådd instapplande i bussen. Medan han flåsande säger: Oj vilken tur.. jag trodde inte jag skulle hinna då jag såg bussen komma där borta. Chauffören himlade med ögonen men svarade honom inte. Killen slängde sig sedan ner på närmaste säte och säger fortfarande flämtande att han märkte att han inte hade samma kondition som förr.. Men något svar fick han inte på det heller… Han gjorde fler försök att konversera chauffören som bara muttrade till svar.

Så på vägen ut ur stan kliver nya passagerare på bland annat en kvinna med en resväska. Hon meddelar surt till chauffören hur sen han är, och undrar om hon kommer att hinna till järnvägsstationen nu i tid tills tåget skulle gå. Det gjorde nog inte hans humör bättre. Hon fick inget svar… då..

Men sedan när han börjat åka igen tog han till orda och högt och ljudligt säger han: Du som hade ett tåg att passa, kunde kanske ha tänkt på att ta en tidigare buss!!!

Jag hörde sedan upprörda röster från de bakre regionerna i bussen.
Då kom jag att tänka på en busschaufför vi alltid hade då jag var med i en frikyrklig ungdoms grupp då jag kom upp i tonåren. Det var alltid ett läger över påskloven då vi åkte till fjällen. Chauffören var en äldre man som vad jag förstod, var medlem i kyrkan. Alla vi ungdomar hade en otrolig respekt för honom, eller snarare, vi var livrädda för hans humör. Han var vresig och jag tror aldrig jag såg honom dra på munnen.

Men så en gång förändrades ändå min respekt för honom, jag hade hunnit bli så gammal så jag hade sommarjobbat på en institution där man placerad utvecklingsstörda på den tiden.
Många började fråga mig om jag inte tyckte det var otäckt att jobba där och om jag inte var rädd. (Jodå den synen var det på de utvecklingsstörda då.) Och några sade också att tänk så förskräckligt det var att det fanns människor som kunde bli så..

Då harklar sig chauffören som höll på att lasta in våra skidor och väskor i bussen… och säger:

Är det inte konstigare att så många människor INTE blir ”så där”. Tänk så många celler och grejer det finns i en människokropp som alla skall komma på rätt plats och fungera ihop???

Det blev alldeles tyst kring bussen.

Och just de där orden sitter kvar hos mig än idag. Visst är det förunderligt!
Och jag är så glad att vi ändå har kommit en väldigt lång bit på väg sedan 60-talet här i landet att acceptera de människor som inte passar in i den så kallade NORMEN!

Att alla bidrar till vårt samhälle på sitt eget lilla vis!

Det är så BERIKANDE!


Bara man tar sig tid att lära känna dem. Gäller alla de som är ”olika/annorlunda.”



-------------------------------------------------------------------------------------

2014-03-27
Agneta Strandberg

Då det blev tyst på Stockholms central

1972 var jag på studieresa till Stockholm. Prinsessan Sibylla, vår nuvarande kungs mamma hade precis dött. Man visade minnesprogram på TV. På serveringen som låg i centralstationen fanns en TV.

Vi hade haft ledigt några timmar för att få gå runt i Stockholm på egen hand. Och av någon anledning hamnade vi på Centralstationen. Vi tittade på serveringen en trappa upp som om jag inte missminner mig hette Hyllan. Vi var både hungriga och trötta efter att ha strosat runt i gamla stan.

Men det var oerhört mycket folk däruppe. Vartenda bord var upptaget och det var köande människor med brickor i händerna som väntade på en plats att få slå sig ned. Så många som ville se på teven. Det gick vakter däruppe som höll lite koll på att det blev lite ruljans på gästerna. Man fick alltså inte sitta för länge utan att äta eller dricka något.

Vi hade som sagt strosat runt i gamla stan och av någon anledning hade jag fått för mig att köpa en ballong. Ballongen var ett stort kaninhuvud. Den var fylld med gas och jag hade gått ute med den i sitt snöre. Det var slutet på november och lite råkallt ute.

Lite barnsligt kanske då vi ändå var i 18-årsåldern. Men kompisarna hade roligt med min ballong och gick och boxade på den mellan sig.

Väl inne på centralen halade jag in ballongen då jag var rädd att någon skulle trassla in sig i snöret. Och där gick jag och höll kaninballongen i öronen. Vi trängde oss uppför trappan till serveringen och stannade precis ovanför. Såg oss omkring för att se om något bord blev ledigt.

Då plötsligt small det till! Smällen ekade över hela stationsbyggnaden. Det lät som ett gevärsskott!
Då ekot rullat bort var det bara tystnad kvar. Knäpp tyst. Precis så där tyst som man säger att det blir då man kan höra en knappnål falla. Så plötsligt hör jag en röst precis bredvid mig. ” Va fan håller du på med?”

Jag vänder mig om och ser en vakt stå bredvid mig med handen på batongen som dinglade vid hans sida.

Jag blir alldeles kall. Tungan skrynklar ihop sig i munnen.

Jag lyfter upp högerhanden. Där i min knutna näve har jag gula gummibitar. Det var resterna av öronen på ballongen jag krampaktigt höll fast.

Säger lite fåraktigt, stammar fram,

”Ballongen sprack visst…”

Rätar ut näven och visar honom resterna jag har där.

Vakten släpper taget om batongen muttrar något och går därifrån.

Sorlet har börjat stiga igen bland bord och resenärer. Men jag ser inte skymten av mina kompisar!
Det tog en bra stund att leta reda på dem igen. De hade försvunnit som oljade blixtrar. Ingen av dem ville kännas vid mig.


Men idag är jag lite stolt. Hur många är det som fått tusentals människor knäpptysta samtidigt.

Om än i bara någon sekund.



----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Agneta Strandberg
2014-03-23


Guidningen

Jag var nyinflyttad i ett litet samhälle.

På kartan hade jag sett att det inte var långt till en sjö. Vid den sjön fanns utmärkt en liten badplats. Jag älskar vatten. Som barn bodde jag vid kallbadhuset i stan. Där höll jag till hela sommarloven. Eftersom jag dras till vatten likt en pyroman till eld tog jag bilen och tänkte utforska omgivningarna. Men framförallt sjön.

Försökte memorera alla gator jag åkte på. Det fanns mycket att titta på. Inte många människor såg jag. En stor fin lekplats åkte jag förbi. Så plötsligt får jag syn på skylten. Ett svart huvud som guppar ovanför två svarta vågor på den blå-vita skylten. Alltså där fanns badplatsen. Svängde ner på vägen. Jag svängde in på vägen direkt till höger och kom fram till en uthuslänga på höger sida. Rakt fram tog vägen slut vid ett bostadshus. Jag såg mig omkring. Det kunde väl inte vara möjligt att man skulle gå över tomten ner till sjön som jag såg glimtar av en bra bit bakom huset.

Bestämde mig för att vända. Så svängde jag ut på vägen igen men fortsatte till höger fast jag såg att vägen korsade en bro över ån. På bron stod betongsuggor utställda med lagom avstånd för att man skulle kunna cykla och gå men inte åka bil över. Fortsatte åt det hållet. Då precis framför får jag se en uppkörd väg på höger sida. Den går jäms med ån. Jag ställde bilen då jag var osäker på om man skulle kunna vända längre fram. Hade ingen lust att backa hela vägen tillbaka. Bäst att promenera.

Och där i slutet av den gropiga vägen kommer jag fram till en bom och en liten vändplan. Gick runt bommen där det fanns en upptrampad stig. Då dök en bro upp. Den gick över till en liten ö såg det ut som. En stor kulle fanns rakt fram så man såg inte så långt. Man fick gå runt kullen. Och så där fanns en liten, liten sandstrand. Till vänster fanns en brygga som gick jäms med stranden och på den stod en man med ett kastspö i handen. Jag visste inte om jag skulle fortsätta fram dit. Men så vände han på huvudet och tittade på mig. Tyckte då det skulle verka lite oförskämt att bara vända på klacken och gå därifrån. Så jag nickade lite mot honom och gick försiktigt närmare bryggan. Ville ju inte störa hans fiske. Han tittade hela tiden på mig och då jag kom närmare nickade han lite försiktig och fortsatte titta. Kände att jag behövde säga någonting så jag frågade hur det gick med fisket.

Då sken han upp och vevade in linan på kastspöet. Han sade att det inte gick så bra idag. Så kom han emot mig efter att ha lagt kastspöet över ena axeln. Jag berättade då att jag var nyinflyttat och var nyfiken på sjön och badplatsen. Han blev mycket ivrig och började pekande visa rakt över sjön från bryggan var festplatsen låg där man firade midsommar. Att hans pappa hade haft hand om det arrangemanget i många år. Nu var det hans syster och svåger som tagit över. Han fick något stolt i rösten. Han började sedan peka på hus på andra sidan över sjön och berätta. Han svängde runt, runt. Fram och tillbaka. Pekade och berättade. Jag hörde något om grynnor och olika fiskarter. Men mesta stod jag och neg och duckade. För i änden av kastspöet satt ett stort drag med stora svarta krokar som åkte som en slänggunga runt honom då han vred sig runt.

Jag började fnittra inombords då jag tänkte på en film jag sett på tv många gånger som hette PLANKAN. Tänkte på Helan och Halvan och Charlie Chaplin också. Men framförallt tänkte jag på krokarna och hur många som kunde se hur jag stod och neg och duckade där på bryggan.

Vad hade han då visat och berättat? Har inte en blekaste aning.

Jag hade bara försökt undvika att fastna på kroken.



----------------------------------------------------------------------------------------------------------------


2014-03-16
Agneta Strandberg


Man skall ha husvagn…

1962-63 köpte min familj en husvagn. Det var den modellen som kallas ägget. Pappa var resande och åkte över hela Sverige. Man kanske kan tycka att han då skulle tröttna på att köra bil. Men det blev nog istället så att han ville visa upp Sverige för resten av familjen också. Det var inte så många som hade husvagnar då. Så möttes man efter vägen så blinkade man med lysena åt varandra och vinkade glatt. Stannade vi i någon stad för att handla eller gå och strosa så när vi kom tillbaka stod det alltid någon eller några vid vagnen och tittade. De modigaste tog sig gärna en kik genom fönstren också.

Vi fick täta rapport av pappa om han varit i den och den staden vi stannade i eller körde igenom. Och så pekade han gärna ut vart alla damfriseringar låg! Det var nämligen deras produkter han var säljare av.
Första helgen vi hade husvagnen skulle vi ut och provcampa. På den tiden fanns det gott om avtagsvägar som man kunde åka in på från landsvägen. Så ibland blev det bara rätt ut i skogen. Andra gånger hade vi sådan tur att vi hittade någon lite sjö i slutet av vägen.
Men den här första natten stannade vi på en parkering bredvid kyrkogården i Iggesund!
Idag kanske jag kan gissa mig till att pappa inte tordes svänga in där han kanske skulle bli tvungen att backa eller vända med husvagnen.
Spännande var det då vi alla kröp ned i bädden som blev av att man fällde ned bordet mellan de väggfasta sofforna. Lade ut ryggstöden som madrass på bordet. Sofforna förvandlades då till en stor dubbelsäng där bror och jag fick ligga mellan mamma och pappa. Vi låg där och läste, pratade och mös i familjebädden. Pappa som var en duktig berättare berättade något från sin barndom. Vi älskade att höra hans berättelser. De var bättre än alla världens sagor.
Bror min som väl kunde vara i fyraårsåldern somnade först. Vi andra låg och viskade innan vi också somnade.
Så plötsligt är vi klarvakna allihop.

Bror hade vaknat och grät. Gråten blir intensivare. Mamma som trodde att han haft en mardröm tröstade. Men han var otröstlig.
Efter ett ihärdigt frågande från mamma varför han grät hulkar han fram ” Jag - vill – åka – hem - till Sverige!”
Då blir pappa ivrig och säger att vi ju är i Sverige.
”NEJ! Det är vi INTE!” Skriker bror.
Mamma som sitter i sängen och håller om honom viskar i hans öra ” Jodå gubben. Vi är visst i Sverige. Menar du att du vill åka hem till Sala?”
”NEJ” vrålar han på nytt. ”Jag vill åka hem till Sverige där vi och mormor bor.”

Det var också den enda gången han hade hemlängtan då vi for iväg på våra husvagnsresor kors och tvärs genom Sverige.
Så en gång på väg upp till Sundsvall tog pappa av på en väg som han hade åkt som grabb. Det var bland de första jobb han haft då han åkte med en bryggarbil från Sundsvall. Han förklarade att den vägen kom man ner till havet på. På den tiden var det inte tal om några campingplatser. De fanns. Men hellre någonstans där vi fick vara för oss själva.

Vi åkte och åkte och jag trodde aldrig vägen skulle ta slut. Ibland fick vi stiga ur och öppna grindar som gick tvärs över vägen. Så småningom kom vi då till havet. Hittade en fin plats bredvid en liten bäck som mynnade i havet några hundra meter ner. Där ställde vi oss.
Vi hade nu blivit lite äldre och bror min älskade att fiska. Pappa visade honom hur man lade ut krokar i bäcken som skulle ligga i över natten. På morgonen, helst väldigt tidigt skulle man sedan vittja dem. Alla började gissa hur många bäcköringar vi skulle få.
Bror vaknade först och var ivrig att komma ut och vittja krokarna. Mamma gläntade på gardinen för att se efter om det hade ljusnat då hon tvivlade på det.

Då kom skriket!

Hon vrålade rakt ut efter att ha släppt ned gardinen och hoppat sittande till mitten av sängen. Hon såg ut som hon sett ett spöke.
Alla vi andra tre gläntade på varsin gardin. Sedan började hela husvagnen gunga oroväckande då alla letade sig in mot mitten av bädden.

Efter en liten stund drog pappa skrattande ifrån gardinen helt och hållet. Sedan gjorde han lika på vartenda fönster.

- Titta ut nu skall ni få se!

Utanför husvagnen stod en hel skock kor och tittade in på oss.

Då förstod vi varför alla grindarna funnits över vägen.

Vi stod inne i en stor kohage.



------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------




Agneta Strandberg
20014-03-09

Av barn och berusade….

Man brukar säga att av barn och berusade får man höra sanningen.
Så är det.

För många år sedan arbetade jag på en alkoholavgiftningsavdelning. Jag arbetade natt. Vi hade fått in en av våra stammisar under kvällen. Han var fortfarande lite berusad och läkaren hade ordinerat sömnmedel till honom. Det var viktigt att han skulle sova.
Men som ett barn sprang han upp och ner ur sängen. Han ville ena gången ha vatten. Nästa gång behövde han kissa. Sedan kom hungern över honom. I början tillmötesgick vi honom. Men när klockan hade gått över midnatt sattes en personal in i rummet hos honom för att han kanske skulle bli lite lugnare var tanken. Ett extravak.
Så blev inte fallet. Han fortsatte tjata om än det ena och än det andra. Till slut fick jag ställa mig i dörröppningen och säga åt honom på skarpen. Att nu fick det vara nog. Han var tvungen att sova. Jag drog även till med att andra patienter blev störda av hans spring. Om han brydde sig… Icke.
Från korridoren hörde jag honom tjata om hårt bröd. Han ville ha en hård brödbit.. sedan loooovade han att han skulle sova. Det stackars extravaket blev mer och mer frustrerad.

Så hörde jag hur han klev ur sängen. Jag ställde mig bakom rumsdörren. Han tittade ut i korridoren.
” Men du, sade han till vaket. ”Kan du inte ge mig en liten brödbit nu då… Nu då det där jävla rivjärnet inte ser!”
Jag klev fram bakom dörren.
” Nä, men jag HÖR!”
Jag hade aldrig, varken förr eller senare, sett honom ha så bråttom. Han sprang tillbaka till sängen. Kröp ner och drog täcket över huvudet.
Jag stod kvar. Inom tre minuter hörde jag de välkända och välbehövliga snarkningarna. Och efter det hade jag aldrig några bekymmer med den mannen. Vi tittade på varandra och log mot varandra de gånger vi sedan träffades. Jag tror han njöt av att ha funnit en som kunde bita ifrån.


I somras besökte dotter och dotterdotter tillsammans med mig ett stort loppis. Vi blev stående framför ett bord och tittade på alla saker. Ja dottern och jag tittade på alla saker medan dotterdottern tittade intensivt på damen bakom bordet. Så hör vi hennes fråga.
” Vad har du på kinden?”
Både jag och dottern tittar på damen.
” Har jag något på kinden? Säger damen och börjar ta sig i ansiktet. ” Vart då?” Hon far med handen fram och tillbaka på sina kinder och ser frågande ut på oss.
Jag står och tittar intensivt då hon frågar om hon har någon fläck. Jag ser ingenting.
Då säger dottern vänd mot mitt barnbarn.
” Ser hennes kinder ut som på mormor?”
Barnbarnet nickar glatt. ”JA”.
Då ser damen på mig och utbrister, ”Menar du mina rynkor?!”
Barnbarnet ler och nickar.
Damen säger då att det kommer du också att få när du blir lika gammal som oss. Så skrattar hon.
” Jaha” blir svaret. Så var det inget mer med det.

Efter förra helgen vet jag på riktigt vad mina barnbarn anser om min ålder.
Jag satte mig i soffan hemma hos mitt andra barnbarn och höll på att sätta mig på en av deras katter, som rullat ihop sig och låg och sov så gott där.
” Hoppsan!” Säger jag och flyttar lite på katten.
Hon tittar då strängt på mig.
” Du får flytta på dig istället farmor. För hon gillar inte sånt´ som är gammalt.”
Jag tittar på kuddarna jag flyttat katten mot.
”Vadå är kuddarna gamla?” frågar jag.
”Du är gammal”, får jag till svar medan hon fortsätter att följa barnprogrammen.

Rynkorna finns där och håret börjar gråna. Jag kan bita ifrån.

Jag är en gammal farmor/mormor och ett jävla rivjärn.

Det är jag stolt över.

Jag har hunnit samla på mig en massa visdom och kunskap under årens lopp.
Kunskap som jag skall försöka förmedla till barnbarnen.

Jag skall stötta tjejerna så de blir självständiga och fortsatt ärliga människor.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Agneta Strandberg
2014-02-09

Fredagsmyset

Fredagsmyset har blivit en modern rit, något som barnen har lätt att ta åt sig av och känna sig delaktiga i. Och att man äter något litet och lättlagat.

Det här läste jag på Wikipedia om fredagsmys. När ordet började användas. Det etablerades på 1990-talet och kom in i Svenska Akademiens ordlista 2006.
Ha! säger jag bara. Vi i vår familj var tio år tidigare ute med fredagsmyset.
Kan väl säga att det slumpades så att det var vi mamman och pappan som gav upp läggningsproceduren av barnen på fredagskvällarna.
Vi brukade alltid turas om att lägga dem. Vi lade oss och pratade en stund i deras sängar och läste en saga. Sedan låg vi kvar till de somnade. Det tog en kvart!

Om det någon gång tog längre än en kvart innan pappan kom ut från barnens rum. Då var det bara för mig att gå in och väcka pappan!!
Utom på fredagarna då!
Ungarna tvärvägrade att somna med det klassiska. Jag är töstig, behöver kissa eller det var för varmt eller för kallt.
Mamman och pappan ville titta på TV på fredagskvällarna! Det var många bra program som sändes då på de två kanaler som fanns. Så ingen av mamman och pappan ville söva barnen den kvällen. Vi ville slappa och börja fira helg.

Å vad barn känner på sig saker och ting.

Så blev det då bestämt. Vi skulle ha myskväll på fredagarna istället för att bråka om läggning och sömn! Vi skulle bädda i soffan åt barnen och så skulle de få somna där istället för inne i sina sängar! Ni får vara vakna hur länge ni vill också, sade vi.
Vi förberedde dem och talade om hur vi tänkt. Vi sade också att vi skulle äta något litet gott först också.

Det gjorde att de satt färdiga i soffan med pyjamasarna på redan klockan halvsex och väntade. Ögonen tindrade. Annars brukade man få tjata och hota med att de inte skulle hinna se barnprogrammen annars. Nu var det plötsligt inga problem.
Men vad skulle vi äta då. Vi hade ju nyss ätit kvällsmat. Godis var till för lördagarna.

Jag gjorde bakad potatis med persiljesmör till det den första kvällen.

Barnprogrammen var slut. Jag gick uppför trappan med brickan och ställde på soffbordet och satte mig.
Sonen tittade på brickan. Så vände han sig mot mig… och tittade.. så såg han på bordet igen.. Me, me, men.. Mamma har du inte glömt någonting? Jag tittade undrande på brickan.

Potatisarna var med. Persiljesmöret var där. Tallrikar, glas och bestick och dricka fanns.
Nej sade jag. Jag har inte glömt något.

Underläppen började darra på honom.
Så hackade han fram…
Bli, blir det BARA POTATIS!

Gissa vem som åt flest då han väl hade smakat. Och då det var färdigätet och de kröp under täcket tog det ca två minuter innan de sov.

Det var samma sak varenda fredag sedan. Det var nästan så vi var sugna på att införa fredagskvällar sju dagar i veckan. Men då hade det nog inte blivit lika spännande. För att det var det hörde vi då de pratade med sina kompisar. Då de berättade att på fredagarna fick de vara vakna huuur länge som helst.

Inte ville jag förstöra med att berätta att de somnade fortare i TV-soffan än i sängen.



-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Agneta Strandberg
2014-02-02


Inrikiska och utrikiska och god dag Yxskaft.

Visst har väl nästan alla föräldrar använt engelskan då man pratat om något man inte vill att barnen skulle förstå då de var små.
Det gjorde i alla fall vi hemma. Äldsten lärde sig att vi ibland pratade på något som hette engelska. Ett främmande språk. Han hade också förstått att det språket skulle han få lära sig senare i skolan. Han lärde sig också att det fanns ännu fler språk som man kunde prata på. Att det fanns andra länder och där man pratade andra språk.

En dag var vi ute och gick. Träffade på en bekant till mig. Vi stannade och pratade en stund. Så sade vi hej och sonen och jag fortsatte vår promenad. Då tittar han upp på mig och frågade, ”Vad pratade hon för sorts engelska?”
Engelska? Hon pratade ingen engelska. Så plötsligt förstod jag.

Hon var skånska! För honom var det ett främmande språk för så pratade vi inte i Västmanland.

Så då fick jag förklara det där med dialekter också.

När jag var barn hade vi en läkare inneboende hos oss som var från Danmark. Jag tyckte väldigt mycket om honom och tyckte det var roligt då han lekte med mig. Jag var van vid det språket så skånskan hade aldrig vållat mig några problem.

Jag arbetade natt på en psykiatrisk akutmottagningen förut. Det kom en läkare från Danmark. Hon blev inslängd som Jour första natten hon började arbeta som semestervikariera i Sverige. Ensam och utlämnad utan några läkarkolleger att diskutera med. Men hon upptäckt tidigt på kvällen att jag förstod Danskan.
Så under nattens gång fick jag sitta bredvid henne och hjälpa till med de svenska orden i remisserna hon skulle skriva. Det är här det ändå är så finurligt att all sjukvårdspersonal i hela världen har det latinska språket då det gäller människokroppen och dess sjukdomar, så det aldrig blir missförstånd där.
Inte dåligt att bli uppgraderad från mentalskötare till språkkonsulent åt en läkare över en natt!

Värre var det förra året då jag själv sökte vård. Jag blev upplyst om att det var en utländsk läkare med namnet Mohammed. Men han pratar Norska sade hon i receptionen och log.
Inga problem svarade jag.
Jag hade arbetat med väldigt många människor från olika länder. Så det skulle inte bli några problem… trodde jag… Men det slog slint i huvudet på mig. Han bröt på arabiska OCH norska OCH svenska! Det besöket tog mycket längre tid än det egentligen hade behövt. Sedan kom nästa problem. På Apoteket hade de aldrig hört talas om det penicillin han skrivit ut. Ett preparat de använde i Norge men som inte fanns i Sverige. Så det fick specialbeställas då de inte hade några uppgifter om det och kunde erbjuda något likvärdigt.
Om jag blev frisk. Jodå tack. Vi är nog inte så olika norrmännen vi svenskar.

Yngsta dottern var fjorton år. Hon och jag åka på en bussresa till Paris. Det var en uppmuntran till en mycket skoltrött tjej som ändå klarat sitt år med godkända betyg.

Jag som läst Tyska i skolan bad dotterns pappa att lära oss några ord och fraser på franska, eftersom det var det språk han hade läst.
Hon satt bredvid och fnös åt mitt uttal. Men jag brydde mig inte och tragglade på.
Tycker att det är artigt att i alla fall kunna hälsa och säga något mer på landets språk som man befinner sig i.

Men det tyckte tydligen inte fjortisen. Hon fortsatte bara fnysa utan att ens försöka själv.

Vi kom ned till Paris på kvällen. Hela busslasten med 50 svenskar gick i gåsmarsch in på en restaurang där bord var beställt åt oss.
Där stod då hela personalstyrkan från kockar till serveringspersonal och hälsade på oss en efter en. Inget man var van vid hemifrån.
Bonjour madame, bonjour monsieur… bugade de artigt.

Vi turister upprepade med bugningar, Bonjour, bonjour, bonjour…

Så slog vi oss ned vid borden och vi hann inte mer än sätta oss så var kyparen där och hällde vin i våra glas med en bugning och orden, bon appetit!

Jag vände mig mot honom med ett strålande leende och svarade, Bonjour!

Då hör jag det välkända fnysandet från min vänstra sida och ser en dotter som är alldeles knallröd i ansiktet.

MAMMA! Det heter MERCI. Med exakt uttal. Det lät som hon var infödd.

Hon som inte ens använt engelskan på hela resan genom Europa!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Agneta Strandberg
2014-01-26


Tvätteriet

Jag är helt novis då det gäller maskiner. Spelar ingen roll om de kallas datorer, bilar, tvättmaskiner eller separata centrifuger. Det är för mig tekniska vidunder som jag avgudar då de fungerar som de skall. Men hatar då de inte fungerar. Min stackars svärson fick ingen prinsessa och ett halvt konungarike då han gifte sig med min dotter. Han fick en svärmor som ringer i tid och otid så fort sådana där saker inte fungerar. Ja han får skylla sig själv då han utbildade sig till elektriker.

Köpte en ny tvättmaskin förra veckan. Jag tänket att nu skulle jag då inte besvära honom med det. Så jag beställde hemkörning och installation av den. Det kom hit två glada och trevliga karlar. Tog ut den gamla. Tog den med sig till återvinningen sedan de installerat den nya.
Efter all dragning av vattenslangar och elen lade de till sist på ett vattenpass på maskinen. Sedan började de skruva på fötterna under tills de var nöjda och maskinen stod rakt.
De förklarade varför det var så viktigt. Det var för att den inte skulle börja röra på sig vid centrifugeringen bland annat.

− Bra. Mycket bra, sade jag.

Jag började berätta då jag blev jagad över ett köksgolv av en centrifug, då jag arbetade i en familj som barnaflicka som 16-åring. I mina arbetsuppgifter ingick också lättare hushållssysslor såsom ta hand om barnets tvätt och matlagning. De hade en separat centrifug stod i ett litet förråd. Den skulle rullas ut och avloppsslangen hakas på kranen vid diskbänken. Så var det bara att sätta i stickkontakten. Det var ett äldre hus där golven inte var alltför raka längre. De sluttade lite varstans i huset. Ingen hade talat om för mig att den måste stå på ett plant ställe.
Jag satte i kontakten. Maskinen startade. Jag började med annat då jag hör att den brummar lite konstigt. Jag vänder mig om och får se hur den har börjat gå för sig själv över golvet. För att övergå till att SPRINGA! Jag tittar snabbt. Hur lång är sladden? Hur långt kommer den att kunna röra sig. Försöker springa runt för att dra ur sladden. Då vänder den och fortsätter komma efter mig!! Jag slänger mig mot väggen och drar ur kontakten. Den stannar med en suck. Och jag också.

Där på köksgolvet fick den sedan stå tills mor i huset kom hem.

De skrattade gott och lovade att det skulle då inte ske med den här maskinen. Så blev den ena lite allvarlig och sade, att gör den det, så får du ringa oss!

Lycklig som en lärka över att åter ha en tvättmaskin i lägenheten och slippa dra iväg till huset bredvid, för att använda tvättstugan där, satte jag igång en maskin. Tittade till den lite då och då. Jadå den stod så stadigt så.
Dagen efter bytte jag sängkläder. Stoppade in påslakan, örngott och lakan i maskinen. Satte mig vid datorn. Så efter en timme hör jag hur det började skallra i fönstret bredvid mig. Det var blomampeln som hängde som hade börjat vibrera och slog mot rutan. Sedan började det skramla så konstigt inne i badrummet.
Jag rusade dit och får se hur hela maskinen har börjat vandra över golvet!!!!
Slängde mig över maskinen och slog av.

Nähä! Den här skulle inte börja vandra. Det hade de ju lovat. Skulle jag ringa?
Till dem… eller svärsonen…

Nej jag provade att skjuta tillbaka den mot väggen igen. Kände på den och tyckte faktiskt den stod stadigare nu. Jag äger inget vattenpass.
I förrgår tvättade jag igen. Sprang och gluttade i dörren stup i kvarten.
Och då den avslutningsvis började centrifugera satte jag mig på toastolen och väntade. Den rörde sig inte en millimeter! Vad skall man med vattenpass till?

Där jag satt kom jag att tänka på min mor då de köpte sin första tvättmaskin. Den monterades in i källarens tvättstuga. Hon hade pratat sig varm om att nu äntligen skulle hon kunna sitta med övriga familjen och titta på TV om kvällarna, istället för att stå och handtvätta i handfatet inne på toaletten varje kväll.

Tvättmaskinen var på plats. Mamma gick ned i källaren med kläderna. Vi bänkade oss framför TV:n. Men ingen mamma dök upp.
Efter en god stund började pappa bli orolig. Vart hade hon tagit vägen? Jag och min bror märkte hans oro då han reste sig upp och skulle gå och leta efter henne. Vi följde efter i den branta trappan ned till källare. Ingen mamma låg då där avsvimmad. Vi hörde tvättmaskinen. Öppnar dörren till tvättstugan.

Där framför maskinen sitter hon på en stol med en stickning i händerna.
Hon tittar upp lite förvånat då vi kommer in.

− Vad är det? Vad vill ni?

− Men vad gör du här nere, du skulle ju sitta med oss och se på TV, sade pappa lite förtrytsamt.

− Nej inte första gången, svarade hon.

− Nu tänker jag sitta här och njuta och titta på någon annan som sköter tvättandet!




--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Agneta Strandberg
2014-01-19

Min personliga tränare och jag…

Min PT och jag har inte träffats på över ett år nu. Och det upplyste hon mig gladeligen om.
Men nu är det så att själva livet har kommit emellan oss. Men för att orka med livet behöver jag också min träning. Det har jag också blivit varse nu. Utan min PT:s ord på det.

Så nu i veckan var det då dags.

Fick göra några uppmjukande övningar för att värma upp först. Sedan var det bara att sätta igång.
Your balance is fantastisc! säger hon entusiastiskt. Ja hon är alltså engelskspråkig. Jag förstår engelska ganska bra men undviker helst prata på det språket. Men det gör inte så mycket. För det är hon som pratar och jag lyssnar och gör bara som hon säger. Och om jag säger något så lyssnar hon inte i alla fall. Det vet jag. Eller så säger hon, Du svajar lite. Sträck upp ryggraden!
Hon säger det på engelska. Men jag förstår vad hon säger. Och gör genast som hon säger. Sträcker på mig.

Efter en kvart är jag helt slut.

Jodå visst märks det att jag behövde den här genomköraren.
Nu gäller det att inte gå ut så hårt så här i början. Man måste skynda långsamt för att bygga upp. Annars är skaderisken väldigt stor.
Hur många gånger har jag inte hört det från min maratonlöpande bror. Han fräser och väser då han berättar om sina bekanta och jobbarkompisar som frågar hur han tränar och hur mycket. Han berättar hur han gör.

Oj tänker de. Tränar han så mycket då är det klart han blir bra. Och så gör de precis som han gör. Sedan blir de sjukskrivna för olika skador. Ljumskar, benhinnor eller knäna har tagit stryk. Eller så lägger de av redan efter tre träningspass.
Jamen säger jag. Du får ju lov att tala om att de måste ta det lugnt i början. Tror du inte jag gjort det då? Svarar han. Som jag tjatat om det. Men så märkte jag att de i alla fall inte lyssnade på mig. Så nu då de frågar hur mycket jag tränar så svarar jag bara på det. En del kunskaper får lov att göra ont för att förstå för många. Fast en del lär sig ändå aldrig.
Men jag har lyssnat. Jag lovar. Jag går inte ut för hårt. Nästa gång lägger jag på fem minuter bara.

Eller kanske inte. Kanske jag skulle lyssna på den där Paolo Roberto det han stulit från Arne Tammer. Ja ni som är lite yngre vet väl inte vem Arne Tammer var ändå. Vill ni veta är det bara att Googla det är googlebart! Men Kungen av Kungsan, den matlagande, tränande före detta boxaren, Paolo Roberto känner ni nog till.
Ja just ja.. det var ju det jag skulle säga. Det Roberto och Tammer förespråkar alltså.
DET RÄCKER MED EN KVART OM DAGEN om man vill hålla kroppen i form.
Och det är ju bara det jag vill.

Men om man siktar in sig på ett mil-lopp, Vasa-lopp eller varför inte ett maraton-lopp då rekommenderar jag att man tränar på de sträckorna också. Det gjorde inte jag för.. hm hundra.. år sedan. Skulle GÅ tjejmilen (föregångaren till vårruset) hade jag bestämt. Tränade på en sträcka som var sju kilometer. Jag fick upp farten bra och tänkte här blir inga problem att ta tre kilometer till.
HA! Säger jag bara. Då jag passerade sjukilomtersmarkeringen kändes det som jag blev begåvad med sådana där gammaldags dykarskor med bly i på fötterna. Hjärnan sade åt fötterna. DU HAR GÅTT I MÅL NU.

Gud vad hjärnan ljög!

Men jag lyckades lura hjärnan och få tyst på den. Med en tyst hjärna och hjälp av alla applåderande åskådare efter vägen, så lyckades jag släpa mig i mål. En stor seger för mig. Jag hade då för länge sedan förträngt, att jag efter mindre än min halva sträcka, MÖTT Evy Palm som var på väg i mål.
Och inte kom jag sist heller. Det droppade in folk hela tiden.

Då jag var på väg ut från arenan hörde jag sirener. Aj aj aj tänkte jag. Nu är det någon som skadat sig eller säckat ihop. Vänder mig om, för att som jag tror, få se en ambulans.
Men det är en polisbil som sakta komma mot ingången till idrottsarenan med sirener och blåljus.
De flankerade tre glada damer, i åldrarna 70+ med små ryggsäckar på ryggen, solhattar på huvudet och små vimplar i händerna som de viftade glatt med. De gick in i målfållan under ett hejdundrande jubel från alla åskådare som gör vågen.
De var de sista som gick i mål.

Evy Palm då. Ja hon låg förmodligen redan avslappnad hemma i sitt eget badkar vid det laget ….

Och nu vet jag hur jag skall lura min PT också inte bara hjärnan. Jag vet precis hur jag skall få tyst på henne då JAG vill att hon skall vara tyst. Då JAG bestämt att det får vara nog med träning för i dag. För hon skulle kunna hålla på i timmar.

Det är bara att trycka på OFF-knappen på Wii-spelets konsol!




--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Agneta Strandberg
2014-01-12


I mitt kylskåp

Jag känner mig aldrig så rik som då kylskåpet är välfyllt. Blir lite fattig på pengar men rik på mat då jag storhandlar.

Följer Sveriges mästerkock på TV. Såg tjejen som varit i flyktingläger som liten och förundrats över sin mamma som kunde trolla fram goda maträtter av den lilla mat de hade att tillgå. Och hur hon bestämt sig för då de väl kom till Sverige och fick eget kylskåp att DÄR skulle det minsanna aldrig vara tomt. Den tiden var och skulle förbli avslutad. Det skulle alltid stå välfyllt. Hennes historia fick Mannerström att falla i tårar.

Samma sak var det för min pappa. Han hade växt upp i fattiga förhållanden och jag minns honom då jag var barn hur han ibland bara kunde öppna kylskåpsdörren och stå och titta in utan att ta ut något därifrån. Min mamma frågade honom, vad letar du efter? Nej inget speciell kunde han svara och stängde det igen. Han ville bara se att där fanns mat som han kunde ta av då han var hungrig.
Nu är det så med mig att jag inte alltid bara haft mat i kylskåpet. Nej då.
En allhelgonahelg för många år sedan öppnade jag kylskåpet för att ta fram grejer för att servera frukost. Då jag öppnar dörren får jag klart och tydligt se min mormors ansikte på en hylla. Nu pratar jag om nanosekunder. En mormor som varit död i över 20 år. Hennes ansikte uppenbarade sig där.

Vad gjorde hon i mitt kylskåp?

Jag avbröt frukostbestyren. Tog telefonluren och ringde till min mor. Bara för att kolla att allt var väl med henne.
Hon svarade och lät pigg och glad. Jag berättade vad jag nyss upplevt. Det blev tyst i andra änden… en lång stund…
Jaha. Hörde jag min mor säga till slut. Att mormor din skulle komma tillbaka på något sätt, det hade jag faktiskt räknat med.. Hon om någon skulle göra det.
Men att hon skulle ner och skvallra för DIG det hade jag inte trott.

Skvallra?

Efter en lång inandning från mors sida och en spänd tystnad från mig kom då sedan mors förklaring.

Det här är första gången på alla år som jag inte lagt på en krans till helgen på hennes grav!!
Mormor har aldrig mer visat sig. Varken i kylskåpet eller någon annanstans. Men så har det alltid kommit dit en krans till Alla helgons dag. Inte ville min mor råka ut för skvaller igen.

Jag har också haft pengar i kylskåpet. Riktiga pengar. Inga monopolpengar som ungarna lagt in. Vi hade sålt ett hus och köpt ett annat. Vi skulle betala skatt på försäljningen som skedde i mitten av december. Men skattemässigt på något sätt skulle vi vänta till efter årsskiftet med att betala in dem. Vi hade nu en bunt med pengar med en hel del nollor efter, som vi skulle förvara hemma. Utan något kassaskåp att lägga dem i. Det här var alltså före datorernas intåg där alla siffror förs med ettor och nollors hjälp med vindens hastighet i cyberrymden mellan avsändare och mottagare. Vad gör vi med pengarna.... eller rättare sagt… Var gör vi av pengarna… utifall att vi skulle råka ut för något inbrott.

Så kommer jag plötsligt ihåg vad en kompis berättat en gång.

Hon hade tröttnat på att alltid hitta tomma plastbyttor i frysen. Plastbyttor med fikabröd som alltid skulle finnas om de fick kaffefrämmande. De bodde på landet en bra bit från någon affär, så det var inte bara att slinka iväg och köpa. Det var barnen som gick och norpade i frysen. Då kom hon på den briljanta idén. Det fanns något som barnen hatade och ratade: fiskpudding! Så på burkarna med kakor och bullar satte hon på en stor och tydlig etikett. FISKPUDDING!

Burkarna blev orörda.

Så jag plockade fram en gammal glassförpackning i plast. Stoppade ned pengarna. Tejpade och satte dit en stor lapp med texten FISKPUDDING, tillagad 20 november.
Om burken och pengarna var kvar efter nyår… Jodå…

Men å andra sidan hade vi inte haft något inbrott heller.




-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

2014-01-05
Agneta Strandberg

När jag slutade vara dynamitard.

Jag kan inte komma ihåg några raketer och smällare på nyårsaftnarna då jag var barn. I alla fall inte bland vanligt folk. Kommer inte ens ihåg om det var fyrverkeri på sändningarna från Skansen. Har för mig att man bara fick höra dikten RIIIIING KLOCKA RIIIIING och så när den var färdigläst fick man lyssna på alla kyrkklockorna som ringde från Stockholm.
Fyrverkeri hade vi däremot ett enormt och vackert sådant vid kallbadhuset varje sommaravslutning. Alla simskoleelever fick först visa upp sina färdigheter med simtävlingar på den nivå man uppnått under den sommaren.
Eldfesten som det kallades för avslutades alltid med skämthopp av en grupp simhoppare från Västerås. Men så när mörkret började lägga sig i sena augustikvällen då kom de simmande över sjön. Simsällskapets alla medlemmar från två olika håll med facklor i händerna. Jag och många fler lyfte på fötterna då de simmade in under bryggorna in i bassängen och simmade i olika formationer. Det var andäktigt att se.
Och så fyrverkeriet. Ett hejdundrande fyrverkeri skött av mannen som arbetade i järnhandeln där allt såldes från. Då han som slutkläm tände ”vattenfallet” högst upp på tiometershopptornet, Ja då rös man i hela kroppen och det gick ett sus från alla åskådare som rullade ut över sjön tillsammans med det fräsande ljudet från gnistorna som slog ned i vattnet.
Men på sista april då var det vi ungars tur att spränga krut.
Då i sextiotalets början fanns något som hette ett- och tvåöressmällare. Jodå jag fortsatte som dynamitard även då de försvann och ersattes av femöressmällare. Lite större lite mer krut i om man säger så.
Men vi blev äldre och blev försedda med det stora artilleriet. KINAPUFFARNA. Kan inte komma ihåg några åldersgränser för att handha dem, bara för inköp. Tror att det var så att man skulle smälla dem i en vuxens sällskap. Som jag bodde, lite mer utanför stan, var vi alltid tillsamman i väldigt blandade åldrar. Många av kompisarna hade äldre syskon som fick agera ”vuxna” den dagen. För föräldrarna kom inte ut förrän till braständningen på kvällen.
Det var slutlekt med de små, som vi på slutet började bryta på mitten och tända direkt på krutet så det fräste och stod en liten eldkvast upp ur. De var så pass snälla dessa småsmällare att man till och med kunde hålla dem i nypan. Eller så tände vi på alla de hopflätade smällarna som ett enda smatterband. Det tråkiga med smatterbanden var att man gjorde av med så många på en gång. Och började man som vi, redan vid lunchtiden, så var alla smällare förbrukade innan majbrasan tändes. Och stå och titta på en brinnande rishög bara, som de vuxna, var ju inte så roligt.
Nej alltså. Då vi blev så pass gamla så vi fick oss dessa kinapuffar då började det riktigt roliga tyckte vi.
Vi kilade fast dem i slänten till lergropen som hörde till tegelbruket vi bodde bredvid. Så hasade vi oss ned i leran innan smällarna kom. Eller så stoppade vi dem under gamla konservburkar och tävlade om vem som kunde få upp burkarna högst i luften.
Så plötsligt ett år var det någon i gänget som stoppade ned en Kinapuff i den egna postlådan. Postlådorna var av plåt och locken flög upp och det smällde bra.
Nu var vi ju tvungna att dra runt och smälla i fler postlådor. Jodå vi var så väluppfostrade så på den tiden. Vi tittade i varenda en så det inte låg något i dem som var brännbart. Det var ju inte brand vi var ute efter. Det var smällarna. Explosionerna. De lät lite olika beroende på hur postlådorna var uppsatta. På en trädstam, stålrör eller en husvägg.
Vi kom så småningom upp till det nybyggda området med de fina villorna. Vid en av de fina villorna satt också en fin kopparglänsande postlåda. Den blev vi ju väldigt intresserade av. Kunde den möjligtvis låta annorlunda också än de vanliga plåtlådorna…
Vi tittade upp mot husets fönster först. Någon hemma? Då vi inte såg någon lyfte vi på locket och tittade ned. Nej ingen post låg där heller. Då var det bara att slänga ned en Kinapuff.
Senare berättade den som utförde dådet att locket var tyngre eller gick trögare att öppna på den brevlådan och det var nog därför det gick som det gick, trodde vi.
Det var alltså inget lock som åkte upp av tryckvågen från sprängningen av den lilla bomben. Då den sprängdes där i lådan hördes bara en dov smäll. Och så får vi se hur lådan omformar sig….
Vi lade benen på ryggen och försvann från brottsplatsen.
Det här är nu alltså nästan 50 år sedan. Mord har visst ingen preskriptionstid längre. Gäller det mord på kopparbrevlådor också…. Några dagar senare satt det en skinande ny postlåda där. Så dog gjorde den absolut.. den gamla.
Vem av oss som lade ned smällaren har jag glömt. Jag har även glömt vilka som var med. Att jag var det, det kommer jag däremot ihåg. Det är ju närminnet däremot som börjat naggas i kanterna.
Det där var sista gången jag var med och sprängde bomber OCH postlådor. Det var inte roligt längre. Det var ju inte meningen att något skulle gå sönder ju. Jag skyller på ungdomligt oförstånd. Men det lärde mig något också.
Efter den gången har jag bara sprängt gränser.
Mina egna gränser.



-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------



2013-12-30
Agneta Strandberg.

Var sak har sin plats.

Hon stod och plockade ned varorna i kassar. Expediten skannade varorna som kom på bandet och föste dem vidare till henne som stod och packade.
Varorna höll på att sina på bandet och jag lade upp den där stickan efter hennes varor för att börja plocka upp mina varor. Den där pinnen som vid den befarade svininfluensapandemin några flitiga bakteriologer eller vad de var, tillsammans med en journalist varit ute och tagit prover på. Jodå det fanns en hel del ”saker” på dessa pinnar. Och lika illa var det med handtagen på kundvagnarna. Där hade man hittat saker man knappt vågar nämna. Jodå det var saker som kommer ur en människas ALLA kroppsöppningar.

Det gäller att hålla händerna i styr. Alltså hålla dem på handtaget. Inte i närheten av sin egen näsa, mun eller ögon. Annars kan man vara säker på att få just andras utsöndringar, baciller och bakterier in i sin egen kropp. Var sak har sin plats.

Expediten och kunden kände varandra tänkte jag medan jag lyssnade till deras småprat mellan skanning och packning. Det gick lite långsamt med varorna.
Då uppenbarade sig en man. Gick raka vägen förbi mig i kön. Kassörskan och kunden tittade upp på honom. Jag blängde på hans rygg så att jag kunde bränna hål i hans jacka.

Han höll upp en kvällstidning framför kassörskan.
Jag såg hur brännmärket i hans jackrygg började utvidgades. Typiskt! Bara tränga sig före sådär.

Snart kommer kommentaren tänkte jag.

Jag skall bara ha den här.. i bästa fall vänd mot mig med ett ursäktande leende.
Inget leende kom. Inga pengar i handen för att snabbt betala utan ett vredgat ögonkast på kassörskan.

- Vem har plockat upp tidningarna i tidningsstället idag?

Kassörskan började titta sig lite oroligt omkring..

- Vaddådå?

- Tidningarna stod fel!

- Det var nog våran praktikant som gjorde det idag, svarade hon lite lågmält.

- Jag fick se när Ulla började plocka ned varorna att jag fått fel tidning. Inte FAN kan man väl ställa en högertidning på vänster sida i tidningsstället heller!

Jag tyckte han var pinsam och tänkte, men herre jösses, du är väl läskunnig och måste väl acceptera vissa förändringar och fäste blicken på mina varor som låg på bandet.

Då får jag se…

Istället för burken med créme fraiche som jag tagit där de brukar stå stod nu en burk matyoghurt på bandet.

Den där praktikanten har förstås plockat in kylvarorna också. Bara ställt dem där det fanns en tom plats liksom.

Då kom insikten. Den kom som en chock.

Jag är också en vanemänniska.

Jag vill också att var sak har sin plats.

12 kommentarer:

  1. Jamen så är det nog med oss alla,
    och det finns ju människor som älskar att gå omkring och rådda till allt också... =)
    lämna varor på fel ställe bara för att dom kommit på att det var feltänkt...

    Men det där med bakterier är hemskt...har lite fobi faktiskt, men inte mera än att jag genast går till tvättfatet när jag kommet hem...

    SvaraRadera
  2. Jag går också raka vägen till handfatet då jag kommer hem. Tvål och vatten håller det mesta borta! Har man arbetat inom vården som jag sitter en god handhygien i ryggmärgen.

    SvaraRadera
  3. Roligt att läsa ditt kåseri och man får sig en tankeställare. Jag är nog ingen sån där som bryr sig så speciellt mycket om vad jag tar i, men får nog tänka om nu.
    Vanemänniskor är vi nog lite till mans tror jag, åtminstone min käre man är en sådan :)
    Gott Nytt År önskar jag dig.

    SvaraRadera
  4. Trevligt och tänkvärt litet kåseri... så är det nog - vi är vanemänniskor...
    Vad beträffar detta med varuvagnar och pinnarna vid kassan - brukar aldrig tänka på dem så, annat än i influensa- förkylningstider - men tvättar händerna ofta det gör jag.
    Nu väntar jag redan till söndag - vill läsa mer!

    SvaraRadera
  5. Haha! Visst är vi vanemänniskor :-) Bra skrivet - och en tuff utmaning du har gett dig själv :-)

    Kram och GOTT NYTT ÅR!

    SvaraRadera
  6. Jättebra skrivet. Det är ju just så det är.

    SvaraRadera
  7. Minns precis hur det var då på ett- och två-öresbombernas tid... oj så mycket roligt man hade, även om jag aldrig blev så modig så jag vågade spränga brevlådor :)
    Kul läsning!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Tänkvärt kåseri. Instämmer i dina slutord.

    SvaraRadera
  9. :-) Visst är det så vi är.. de allra flesta.

    SvaraRadera