Historia eller historier..

Jag var aldrig intresserad av historia... under skoltiden... Det var bara en massa årtal, kungar och krig. Har ALLTID haft svårt att komma ihåg både siffror och namn. Och Krig.. tycker jag ju inte heller om... Alltså ämnet historia passade inte mig det minsta.

Så i vuxen ålder började jag släktforska. Det var då intresset för historia dök upp. Inte på grund av att jag hoppades få upptäcka att jag i slutändan skulle hamna hos Gustav Vasa som en anfader till mig. Nej jag blev intresserad av den tid mina anfäder/mödrar levde i.

Började läsa historia på komvux för att kunna fortsätta på universitet/högskola. Det första vår historielärare säger...
- Jag kommer inte att vara så hård på det här med årtal... det kan man slå upp.. Bara ni vet i vilket århundrade.. kanske årtionde vi rör oss i.

Vilken lättnandes suck jag drog! och vad jag sedan älskade den läraren. Låsningarna släppte tydligen helt. HAR ALDRIG LÄRT MIG SÅ MYCKET ÅRTAL NÅGONSIN! Men läraren kunde också förmedla sitt eget stora historieintresse. Mer behövs inte för att sporra elever!

Tyvärr satt det det där med ointresse för historia i medan jag hade uppväxande barn. Tänk om jag varit lite mer intresserad själv och då hittat de HÄR böckerna. Kanske jag kunnat redan då lärt mig själv och även mina barn lite mer om vår svenska historia.

Ointresset för historia visade sig tydligt då vår yngsta dotter.. sur som ättika.. blev ivägsläpad av oss föräldrar att besöka Varnhems klosterkyrka. (Vi hade båda läst Jan Guillous böcker om Arn.)

Vi kommer in i kyrkan och precis innanför dörren finns Birger Jarls grav (sakofag)

Vi stannade och pratade min man och jag om denna Birger Jarl. Dotter stod och iakttog sina skor som verkade mycket mer intressanta. Så nämde vi hans namn. Hon tittade upp under luggen och utbrister...

VA! Honom har de ju pratat om i skolan! FANNS han alltså???

Jaha. Hon trodde läraren bara berättat historier.... och de var inte ens roliga...