Jag har nu på kort tid blivit påmind om två viktiga saker.
Igår kom en påminnelse via FB, något jag hört talas om men sedan glömt. Det är att lägga in ett ICE nummer i sin mobil.
ICE-nummer vad är det? Läs
HÄR.
Förr hade de allra flesta den lilla vita plastbrickan med sig i plånbok och handväska. Där var det inlagt närmast anhörig som kunde kontaktas om något hände dig sjukvårdsmässigt.
Jag skaffade mobil väldigt sent. Det var först då jag hade ett pendlingsavstånd på fyra mil till mitt arbete efter en mycket olycksdrabbad väg. Det behövde ju inte hända mig något men jag kunde ju bli stående efter en blockerad väg. Då ville jag kunna meddela jobbet/hemmet varför jag var försenad. Nu har väl nästan varenda människa en mobil.
Nästa är det här med att anmäla sig som
donator.
Jag skaffade ett donationskort för läääänge sedan. Det var då tryckt på ett hårt vitt papper som man kunde bära med sig. Men det var många år sedan som jag tappade bort det. Man kan nu hämta på
Apoteket ett plastkort att bära med sig.
Men nu skall jag också anmäla mig via nätet. Läs mer
HÄR.
Jag har alltså redan tagit ställning genom att tänka....
OM jag själv skulle vilja
ta emot ett eller flera organ för att bli frisk från någon obotlig sjukdom.
Svaret för mig blev JA. Och då vill jag ju naturligtvis hjälpa andra om olyckan skulle vara framme för mig.
Det här kan vara en svår fråga för många. Och man skjuter ju sådant framför sig. Vill inte tänka på sådant då man upplever det jobbigt.
Ända fram till mina föräldrars generation (födda i början av 1900-talet)var det fortfarande vanligt att man skulle ha pengar på banken till sin begravning.
Då man vet att vi skall alla den vägen vandra. Bara att vi inte vet NÄR..... och tur är väl det.