Åren går.. minnen består

Den här dagen går det inta att låta bli att tänka tillbaka på.

Först nine eleven. Attacken mot USA. Jag var på väg till jobbet och hade radion på. Trodde ju först det var en "vanlig" flygolycka där ett plan kraschade in i en hög byggnad. Kom fram till jobbet och en arbetskamrat pratade med en kompis som från sin balkong kunde se World Trade byggnaderna. Så plötsligt blir hon alldeles vit i ansiktet´. Ett nytt flygplan kraschade in i andra byggnaden!

Kändes märkligt att få direktrapportering så där.

Så var det det där med Anna Lindh. På årsdagen av nine eleven var jag på väg till en dags konferens i Västerås. Överallt gick jag förbi löpsedlar med hennes ansikte på. Tillståndet är allvarligt kritiskt men nu stabilt stod det. Visste ju att hon blivit knivskuren dagen innan.
På första rasten fick min chef telefonsamtal från sitt barns skola. Hon blev upprörd och rusade därifrån. Barnet visste jag hade problem i skolan och undrade naturligtvis vad som hänt.

Innan vi skulle ha nästa paus kom vår högste chef in i rummet. Såg sammanbiten ut och började med att säga att hon hade något tragiskt att berätta. Jag hickade till och hjärtat började slå. Min närmaste chef hade inte kommit tillbaka. VAD HADE HÄNT?

Så berättade hon då att Anna Lindh hade avlidit fast det stått på löpsedlarna att hennes tillstånd stabiliserats.
Kan inte annat än erkänna att jag ändå undslapp en lättnandes suck. Det var inte min chef eller hennes barn det gällde.

Jag kände inte Anna Lindh! Jag sympatiserade inte ens med hennes politik.
Men jag erkänner. Då min lättnad över att inget hänt den jag kände så väl... sjönk allt in.

Måste jag säga att jag inte kommer ihåg någonting annat från den dagen.

Hela konferensen kom liksom av sig. Det var ändå en mamma, en hustru, en högt uppsatt politiker, den andra i ordningen i Sverige... i lilla trygga Sverige... som blivit mördad!!

Kändes ofattbart.
Känns fortfarande ofattbart!