Ger mig inte

Tack för alla lyckönskningar och tips i mitt förra inlägg! Det värmer så och peppar mig att fortsätta med det jag allra helst vill. SKRIVA. Jag är inte ute efter ära och berömmelse, men skulle glädja mig enormt om det så bara var en enda unge jag gladde och uppmuntrade till fortsatt läsning med mitt skrivande.

För jag är ändå glad över orden från förlaget. Och känner mig idag som en sådan här..



Och jag tänker inte ge upp i första taget. Jag har givit upp i så många år. Men det gör jag inte längre.

Satt och läste lite olika inlägg igår om det här med refuseringar och blev både förvånad och ändå inte. Så många som får en refusering men med konkreta förslag från förlaget på ändringar i sitt manus. Uppemot 80% av alla dem struntar i att göra ändringarna och försöka igen. Istället för att ta tag i manuset och försöka på nytt. Jodå det tar tid att skriva och att skriva om.

Men herregud! Inte en enda av oss hade kunnat gå om vi inte med barnets envishet försökt om och om igen. Ramlat, slagit oss, men upp igen och försökt. Och med lite hjälp och stöd av villiga föräldrahänder, vagnar och möbler att hålla sig i och till har vi lyckats. Upp på två ben har vi kommit! Och gå kan vi om det inte funnits fysiologiska hinder.

Jag känner ju igen mig själv där. Inte då det gäller skrivande men i livet. Man backar. Man tror inte tillräckligt på sig själv. Man blir hindrad av andra rädda människor i sin närhet. Men jag har alltid ändå haft inställningen att det är bättre att ångra något man gjort, än ångra något man INTE gjort...

För vem vet hur det skulle ha kunnat gå...om man inte försökt.

Och jag själv har turen att ha en underbar vän som peppat, tyckt och redigerat det jag skrivit! Och nu ni bloggvänner som lyckönskar och kommer med råd och tips! Men egenutgivning är för mig inget alternativ... ännu.. måste jag tillägga.

Tack från hjärtat. TACK!